Många tanker i ett huvud på en kropp.

Jag har en förmåga att ta flera månaders mellan rum mellan mina inlägg. Jag ska bättra mig.
Men nu ska jag komma till sak.. under denna oändliga tid sen sist jag skrev så har jag tänkt till lite...

Alla gör, hör och ser dumma saker.
Men när man just håller på och gör den där dumma grejer så känns det så himla rätt och smart.
Inte sant?
Inte fan tror jag att en rånare tänker dåliga tankar om att råna en bank, lyckas man så är det ju verkligen så att han kan tända en cigarett med en 1000-lapp,
Det är först efter man gjort det dumma som tankarna slår en, när man väl sitter på polis förhör,
om varför man gjorde det, och man ångrar sig själv som bara den. 
Men när man sen fått sitt straff, och genomlidigt allt, så är man lika väl tillbaka och skulle faktiskt kunna göra om allt igen. För så farligt var det väl inte?
Nej givetvis pratar jag inte om ett bankrån, men som exempel funkar det.
Vet inte om jag fick fram min poäng, men om jag kunde skulle jag göra min dumma grej om och om igen,
men det är nog mest bara för att jag så gärna vill att det ska vara rätt, och inte fel.
Jag vill rätt, men jag gör fel.  Jag är inte mer än människa.
Är dem här felen vi gör så himla dåliga verkligen?
Alla fattar ju alltid ett beslut och visst väljer man det som känns bäst?
Det som för en själv är helt självklart.

När jag först satte mig ner och skulle skriva, var min första tanke kärlek,
att bli kär i någon. Att någon blir kär i dig. Den fullständiga knaslyckan,
när kärleken är besvarad åt alla håll. Ni vet allt är sådär precis perfekt.
Som det alltid borde vara. När den där personen som du skutat efter, fantiserat om, blivit alldeles förtvivlad över, förtrollad av och drömt hångeldrömmar om på nätterna, faktiskt vill ha dig också.
Precis lika mycket. Då är livet så sjukt, grymt bra.
Lika förbannat sorgligt är det när det inte går ihop. När du är precis så där rusigt förälskad, men din förälskelse inte är delad. Du är helt ensam om den. Den där människan som du är djupt förälskad i, är inte särskilt intresserad av dig, kanske inte ens säger hej. Kanske inte bryr sig om dig inte ens lite.
Den grejen smittar av sig på allt. Det mörkret, den förnedringen och ensamheten är förlamande.
Framför allt eftersom du vet att du inte kan tvinga någon att tycka om dig
(fast man så gärna önska att det gick).
Det måste komma av sig själv. Hopplöst trist och orättvist.
Just därför är kärleken så stor, på gränsen till störst. Nej förresten, den är störst.
För den överskuggar och överbygger allt.
Är livet helst piss kan en lycklig förälskelse göra allt väldigt mycket ljusare..
Självklart är den tvärtom också. En obesvarad kärlek kan sabba det mesta.
Spelar ingen roll hur mycket ens bästa vänner försöker, man kan bli så grymt deprimerad, och det finns så många människor som verkligen låtsas som om det inte alls är så farlig, som om dem vore helt oberörda.
Sånt är fel. Gråt ut, prata, och låt dina vänner försöka. Sen kan man alltid gråta lite till. 
Det går över. Det vet vi alla. Ge det lite tid bara.



Men har ni också tänkt på att det finns inget värre än att få reda på hur människor egentligen är och tänk att det som man tror är av den allra finaste och ädlaste sorten kan vara så mörka inuti att de egentligen inte borde kunna sova om nätterna.

Att få en förolämpning i ansiktet kan vara lättare att ta än när den kommer bakvägen och tar sig in i sinnet så att förolämpningen planteras där och växer till en frustration, och den som planterat den inte vill stå för den utan bara smiter undan konfrontationen. Inte ens när avslöjandet är så uppenbart kan planteraren träda fram och erkänna sin feghet.
(jag vet att jag sagt och skrivit detta flera gånger, folk lär sig ändå inte)

Kan inte påstå att jag tillhör den finnare och ädlare sortens människor
men jag tillhör i alla fall inte den lägsta kategorin!



Annars gör jag nog inte så mycket... fikar och pluggar, sover där det passar... Spelar tv-spel... ler åt mina vänner.... Blänger på mamma, klappar pappa på huvet, skrattar åt dåliga skämt.. pussar på systeryster och kramas med Malin.

Jag mår bra och livet går vidare... på återsende.
http://micks.bilddagboken.se
/ micaela - plek.


Kommentarer

Här kan du kommentera inlägget:

Du kallar dig själv:
Kom ihåg mig?

E-postadress (bara jag som ser den):

Din hemsida/blogg:

Nu får du skriva något jäkligt bra:

Trackback